.

i lägenheten, i Kalmar, i Sverige...

känns inte som att jag har vart borta i fem veckor.. visst har jag hunnit uppleva mkt, men å andra sidan har de bara försvunnit.. känns som förra veckan då jag satt här och skrev att jag skulle åka iväg.
men det är blandande känslor, jag vill åka tillbaka till båten och uppleva samma saker igen, men ändå inte.
besättningen på båten var bra överlag, det var vissa stolpskott som drog ner dom andra i skiten, men många var så himla underbara. att vi grät när vi mönstrade av, det var inte så konstigt.. jag och min Greta..vi bölade som små barn, och värst blev det när de sa till oss att inte gråta.. hmm..det är märkligt..

liverpool och new york var de två städerna som var absolut häftigast. synd bara att man inte fick den tid man behövde för att uppleva allt, men de får bli en annan gång det. ska tillbaka till båda ställena iaf, nån gång.
hade sån himla tur med vädret också, korsade atlanten två ggr utan en enda spya och sjösjuka. sen när vi kom tilbaka till nordsjön och bara hade en hamn kvar, DÅ kom stormen.. dock ingen spya eller sjösjuka tack och lov, men sömnlöshet och trötthet däremot.. jag och greta kom fram till att det hade vart kul att filma oss på fredagsmorgonen där då det blåste som mest och båten krängde till. jag satt verkligen på golvet och kanade fram på rumpan för att vi gungade sådant.. och sen skulle vi upp och jaga saker i hytten som vi hade missat att surra.. herregud.. amanda far in i ventilen och får blåtira, och så lägger hon sig på sängen precis där jag hade anmält landning, så jag landar rakt in i hennes rygg - med näsan först.. vi var rätt mörbultade sen.. men kul var det.. vi skrattade rätt friskt, och skrek en del också skulle jag tro.

resan förde med sig både bra och dåliga saker. för det första har jag kommit fram till att jag vill jobba på sjön, och det är ju en sak som är positivt. jag har lärt mig att jag klarar mer än vad jag tror, både psykiskt och fysiskt. sen har det varit downs också såklart. aldrig att man kommer ifrån intriger..vart man än befinner sig så ska de vara med.. vissa saker har framkommit så här i efterhand, också både bra och dåliga saker..
men just nu känner jag mig bara helt matt när jag tänker på allt.

kan iaf sammanfattningsvis säga att jag har haft en himla bra resa, och jag är så fruktansvärt glad och stolt över mig själv att jag tog chansen, jag tog steget bort från den skit jag satt mig själv i, och från människor som jag mår dåligt av..

dock är ju jag jag, och jag har alltid nåt att klaga över.. och jag menar.. den här bloggen har jag för att skriva av mig, och det är precis det jag gör - better like it or not. att bara klaga över att folk beklagar sig är ännu sorgligare än själva bloggandet, och det är väl egentligen ett väldigt fånigt tidsfördriv om man läser folks bloggar med den inställningen att "nu tycker hon synd om sig själv igen"... varför läsa överhuvudtaget?! nåt måste det ju vara som lockar ändå?! haha, den som vet - berätta gärna för mig.. är lite nyfiken på vad som driver folk att orka fortsätta klaga..


by the way - hur kan man förstöra nåt som inte ens existerar!? det undrar jag.. men bra jobbat Linda, oerhört bra!
den enda som förstör mig är jag själv...