.

i dagsläget verkar det som att alla är missnöjda.
missnöjda med skolan, missnöjda med kärleken, missnöjda med sitt liv överhuvudtaget.. 
andra personer gör istället så man får en tankeställare.. livet är så skört, man vet inte om man vaknar upp nästa morgon, man vet inte om man blir överkörd på vägen till skolan/jobbet, och i dagens sverige kan man inte ens vara säker på att man inte får en kniv i ryggen..
men jag måste erkänna, trots att jag har insett att livet är mer värt än att gå runt och klaga på, så har jag fruktansvärt svårt att agera efter det. jag klagar och går runt och tänker konstiga tankar, och jag uppskattar inte livet. jag uppskattar inte allt jag har, för det finns så mycket mer som jag vill ha. girighet kanske, jag vet inte..men i vilket fall som helst så blir jag redigt arg på mig själv att jag inte kan skärpa till mig nån gång.
varför ska jag gå runt och tycka synd om mig själv, och varför ska jag klaga på andra människor och deras sätt att vara, när jag inte är mycket bättre själv?
de senaste två åren har varit både terror och terapi för mig. jag har haft dagar då jag inte orkat gå upp ur sängen, dagar jag inte ätit, men sen har det även funnits dagar då jag har insett väldigt mycket saker. jag tror att en sån dag är idag.. jag är trött på mig själv, på min självömkan och på hela mitt levnadssätt. men även om jag vill ändra på mig, så är det så himla svårt. men å andra sidan kan man inte göra så mycket mer än att försöka...och med det menar jag även att man måste lära sig att ge människor flera chanser än att döma dom vid första försöket.. jag är inte perfekt, men det finns det heller ingen i min omgivning som är, så varför klaga och deppa? alla människor är sköra, vi måste ta bättre hand om varandra..