terror..
Tänkardag idag igen...eller, iaf den senaste timmen. Ibland undrar jag hur skör jag är... Ena stunden kan jag gå runt och bara vara glad, le och hälsa på alla jag möter, men helt plötsligt vänder det och det känns som jag bara vill gömma mig i sängen och ha mamma som drar mig på ryggen och säger att allt kommer att bli bra igen. Men nu är inte mamma här, och lägger jag mig i sängen nu, så kommer jag ändå inte bli glad.
Jag hade ingen aning om att små ord och handlingar kunde såra mig så himla mycket, men jag antar att känslan förstärks när det kommer från folk man tycker bra om. Det kan också vara så att jag tar åt mig, men det är väl rätt naturligt, så varför skylla på det. Men det är inte kul, jag ser inget roligt i det, jag orkar inte med det mer. Folk jag pratar med säger att jag inte ska läggar ner tid på det för att det inte är värt det, och det håller jag absolut med om..men fortfarande är det så svårt att agera efter det, för jag kan ju inte sluta att tänka på det. Jag är besviken, det är väl egentligen det ända jag kan säga...fast förvånad också såklart, det här trodde jag aldrig. Men livet är fullt med överraskningar, synd bara att man inte kan få en ledtråd innan så att man kan förbereda sig.
Skolan har börjat, och just nu är det min ljuspunkt i vardagen. Jag känner mig bara så himla nöjd med valet som jag har gjort, och jag kan inte bärga mig tills det är dags att kliva ombord på mitt fartyg! Tänk de där åtta dagarna mitt ute på Atlanten, där det enda man ser är vatten...vilken frihet. Med min underbara klass kommer det bli ett äventyr att minnas för livet. Jag vill liksom stanna i det jag har nu, eller stanna där på båten, hon kommer bli min räddning. Jag längtar efter att se mig själv bli starkare och starkare för varje vecka som går, och få bekräftelse på att jag verkligen duger till något...för det måste jag se med egna ögon. För en gångs skull i mitt liv känns det som att jag har hittat rätt, och några speciella människor är guldstjärnan i kanten, och jag älskar ju stjärnor..
Nej, men ärligt talat, det här funkar inte alls längre, jag skulle kunna göra en dålig jämförelse och säga att jag ungefär är som ett ben du har i kroppen.. när du bryter benet så gör det ont ett tag, men det klarar av att läka sig självt. Men för varje gång du bryter det där benet så blir det svagare, även fast det växer ihop igen... så det läskiga är att när du har brutit benet så många gånger att det inte läker längre..då finns det inget att göra för att det ska bli bättre, för det kan aldrig bli så helt som det från första början varit..
Jag hade ingen aning om att små ord och handlingar kunde såra mig så himla mycket, men jag antar att känslan förstärks när det kommer från folk man tycker bra om. Det kan också vara så att jag tar åt mig, men det är väl rätt naturligt, så varför skylla på det. Men det är inte kul, jag ser inget roligt i det, jag orkar inte med det mer. Folk jag pratar med säger att jag inte ska läggar ner tid på det för att det inte är värt det, och det håller jag absolut med om..men fortfarande är det så svårt att agera efter det, för jag kan ju inte sluta att tänka på det. Jag är besviken, det är väl egentligen det ända jag kan säga...fast förvånad också såklart, det här trodde jag aldrig. Men livet är fullt med överraskningar, synd bara att man inte kan få en ledtråd innan så att man kan förbereda sig.
Skolan har börjat, och just nu är det min ljuspunkt i vardagen. Jag känner mig bara så himla nöjd med valet som jag har gjort, och jag kan inte bärga mig tills det är dags att kliva ombord på mitt fartyg! Tänk de där åtta dagarna mitt ute på Atlanten, där det enda man ser är vatten...vilken frihet. Med min underbara klass kommer det bli ett äventyr att minnas för livet. Jag vill liksom stanna i det jag har nu, eller stanna där på båten, hon kommer bli min räddning. Jag längtar efter att se mig själv bli starkare och starkare för varje vecka som går, och få bekräftelse på att jag verkligen duger till något...för det måste jag se med egna ögon. För en gångs skull i mitt liv känns det som att jag har hittat rätt, och några speciella människor är guldstjärnan i kanten, och jag älskar ju stjärnor..
Nej, men ärligt talat, det här funkar inte alls längre, jag skulle kunna göra en dålig jämförelse och säga att jag ungefär är som ett ben du har i kroppen.. när du bryter benet så gör det ont ett tag, men det klarar av att läka sig självt. Men för varje gång du bryter det där benet så blir det svagare, även fast det växer ihop igen... så det läskiga är att när du har brutit benet så många gånger att det inte läker längre..då finns det inget att göra för att det ska bli bättre, för det kan aldrig bli så helt som det från första början varit..
Kommentarer
Trackback