.

sitter på tåget mellan växjö och kalmar, och det går väl sådär med internet skulle jag vilja säga. täckningen här i skogen är inte den bästa jag har varit med om. men aja, i-landsproblem, jag kan ju blogga åtminstone.

men det är inte därför jag behöver medkänsla. jag har en stukad hand som gör förbövilskt ont. igår skulle jag vara en snäll flickvän och titta på min karl när han spelade korpenmatch. om vi säger så här - jag var den enda som gick därifrån skadad. satt snällt vid sidan av planen då en boll kommer i ilfart mot mig. min reflex, vad är det? jo! ta emot bollen såklart, eller snarare skydda mig från den. sagt o gjort, jag sträckte ut handen mot bollen, vilken tog lite längre ut på fingrarna än beräknat..och hela handen slungades bakåt i en hiskerlig fart. ajajaj, att hålla emot skrik och tårar där just då var inte det lättaste. men jag började gråta först när vi hade kommit hem. kändes bäst så. sådär kul att sitta o lipa på spårvagnen.
tur är väl att man inte är fotbollsfru mer än en gång i veckan, vem vet vilka skador som väntar..

så nu sitter jag här. på ett tåg tillbaka till en stad jag önskar jag fick lämna helt, jag och min stukade hand.
titta själva vad synd det är om mig.. och inte ens matchar gasbindan till dagens outfit...buhu.